Småbarnsskolor och barnkrubbor har funnits ända sedan början av 1800-talet. Ursprungligen var de avsedda att ta hand om fattiga arbetarfamiljers barn. Med tiden utvecklades verksamheten både ambitions- och kvalitetsmässigt. 1943 infördes statsbidrag till barnkrubborna.
”Ropen skalla, daghem åt alla”
Under årtiondena efter kriget expanderade Sveriges ekonomi kraftigt och allt mer arbetskraft behövdes i produktion och offentlig service. Ett ständigt ökande antal kvinnor fick möjlighet att söka sig till yrkeslivet. I början av 1960-talet förvärvsarbetade en tredjedel av de kvinnor som hade barn under sju år, medan de var så många som 80 procent i slutet av sjuttiotalet.
Utbyggnaden av daghemmen var en del i denna utveckling och den tog fart runt 1970 under livlig debatt och hetsiga diskussioner. En pådrivande kraft var den snabbt växande kvinnorörelsen, som drev daghemsfrågan under parollen ”Ropen skalla, daghem åt alla!”
Allt sedan de första barnkrubborna öppnades fanns ett engagemang för att göra verksamheten pedagogiskt utvecklande och inte enbart barnförvaring. Vid tiden för den stora daghemsutbyggnaden runt 1970 hade detta engagemang vuxit sig starkt och det drevs på av den statliga Barnstugeutredningen, som tillsattes 1968 och som särskilt betonade daghemmets pedagogiska funktion.
Pedagogiska ambitioner
Daghemmet på Skogslyckegatan utformades efter tydliga pedagogiska ambitioner. Huset ritades av arkitekten Liliana Maksimovic i nära samarbete med kommunens sociala förvaltning. Det fick en väl genomtänkt plan där barnen skulle få trygghet i en egen, liten avdelning och samtidigt ges möjligheter till gemenskap och utbyten med andra barn.
Runt en central byggnadskropp grupperades fyra mindre enheter, som gav byggnaden formen av ett H. I tre av de små enheterna fanns så kallade hemrum för olika barngrupper. Barnen delades in efter ålder i småbarnsgrupp, syskongrupp och en grupp för något äldre barn och fritidsverksamhet. Den fjärde, lilla husdelen användes till praktiska funktioner som kök och kontor.
I byggnadens större, centrala utrymme gavs plats för gemensamma samlingar och för många aktiviteter där barn från olika grupper kunde blandas. Här fanns snickeri, vattenlek, målarrum och en liten scen. Utrymmet var flexibelt och kunde förändras och användas till andra aktiviteter efter behov och önskemål.
Många i Linköping
Daghemmet på Skogslyckegatan följdes av ett stort antal liknande byggnader runt om i Linköping, bland annat på Bokhagsvägen i Hjulsbro, Ekholmsvägen och i Vidingsjö by. Det som har behållit mest av sin ursprungliga karaktär finns på Lindengatan i Tannefors. Variationerna på temat var många och daghemmen kunde rymma upp till 7 olika grupper, men grundprincipen är alltid densamma: Ett eget hemrum för varje liten grupp och en större, gemensam mittpunkt där grupperna kan samlas och blandas.
H-dagiset har genom åren stått sig bra som pedagogisk arbetsmiljö, även om de flesta av husen har byggts om och förändrats i varierande grad. Utöver att ge bra förutsättningar för den pedagogiska verksamheten har byggnadstypen visat sig ekonomiskt och administrativt rationell, jämfört med de betydligt mindre enheter som senare blev vanliga.
På Linköpings första H-dagis, Skogslyckegatan 56 B, driver idag personalen Skogslyckans Förskola AB, där man lägger särskild vikt vid utomhusaktiviteter och miljökunskap.
Källor: Linköpings kommun
Utbildningsradion
Göteborgs universitetsbibliotek
Skogslyckans Förskola