Linköping fick en permanent brandkår 1892. Den var en del av polisväsendet och höll till i en byggnad vid Badhusgatan. I början av 1900-talet beslöt stadens styrande att brandkåren skulle bilda en separat organisation och få mer ändamålsenliga lokaler.

En tomt vid Västra Vägen, i stadens utkanter och omgiven av odlingslotter, utsågs som platsen för den nya brandstationen. Tomten hade ett högt läge med Linköpingsmått mätt. Det sågs som en klar fördel, eftersom man då alltid skulle ha nedförsbacke vid utryckningar.

Skånska arkitekter

Arkitekt till byggnadsverket utsågs av en kommunal kommitté. I konkurrens med den store Axel Brunskog gick uppdraget till byggmästare Nils Meijer och den unge Carl Rosell från Malmö.

Brandstationen i Linköping var Rosells första större uppdrag. Senare ritade han åtskilliga byggnader i framför allt Malmö, däribland ett stort antal flerfamiljshus.

Nils Meijer var även han från Skåne. Han var verksam under ett tiotal år i Linköping och var under den tiden delaktig i många byggnadsprojekt. Bland de mer iögonenfallande finns Borgarhemmet på Apotekaregatan, den originella cirkusbyggnaden längst ut på Platensgatan och Forslunds verkstäder mittemot, där idag Länsrätten har sina lokaler.

Styrka och makt

Linköpings brandstation uppfördes 1914-1915. Vid den här tiden lade man sig vinn om god arkitektonisk utformning av samhällets institutionsbyggnader. De skulle utstråla styrka och makt. Den främsta förebilden för brandstationer var den i Gävle, byggd 1890 och ritad av den store arkitekten Ferdinand Boberg. ”Brandsoldaterna skall rycka ut ur en borg som ger intryck av deras farliga och aggressiva yrke”, menade Boberg, och de styrande i Linköping tyckte likadant.

Den nya stationen byggdes i nationalromantisk stil. Nationalromantiken blickade nostalgiskt tillbaka på fosterlandets fornstora dagar, utan alltför exakt datumangivelse. Man blandade friskt olika stildrag, som man tyckte gav pondus åt byggnaden. Brandstationen bär prägel av imposant försvarsborg och har drag från Östersjögotiken, med oputsad tegelfasad och blinderingar, dekorativa försänkningar i tegelmuren. Arkitekternas sydsvenska rötter kan spåras i stilelement från den skånsk-danska renässansen.

Automobiler och hästvagnar

I det stora byggnadskomplexets mittparti placerades vagnhallen, med plats för både automobiler och hästvagnar. Brandkårens hästar såldes vid flytten till Västra Vägen, men viss vagnsutrustning behölls för säkerhets skull. Man litade ännu inte helt på de nymodiga automobilerna.

I mittpartiet fanns också verkstad och smedja, telegrafrum och logement för brandsoldaterna. I det höga tornet hängdes vattenslangarna på tork.

Den norra flygeln inreddes till bostäder för gifta brandmän och i den södra fanns lägenheter för befäl. Där var även brandexpeditionen belägen. I flygens övervåning byggdes en ståndsmässig tjänstebostad för brandchefen, med sju rum på 260 kvadratmeter.

I trim

En tillbyggnad, ritad av stadsarkitekten Sten Westholm, uppfördes 1948. Då fick brandsoldaterna en gymnastikhall där de kunde hålla sig i trim. Samtidigt tillfördes ytterligare garageplatser för bilar, som vid det laget hade erövrat en obestridd plats i brandförsvarets utrustning.

Linköpings brandförsvar höll till i brandstationen vid Västra Vägen till 1977. Den siste brandchefen på platsen var den tidigare mästersimmaren Gunnar Hellström, en välkänd Linköpingsprofil vid denna tid.

Brandkåren flyttades till den nya stationen invid Stångebro och den gamla brandstationen kallas idag Föreningshuset Fontänen. Här finns plats för föreningsverksamhet och samlingslokaler för ett stort antal organisationer, företrädesvis handikappföreningar.

Källor:

Linköpings historia del 5, Linköpings stad 1981

Se din egen stad

116 hus i Linköping, Gunnar Elfström 2001

Östgöta Correspondenten