Elektriskt ljus, centralvärme och brandsäkerhet
Under 1800-talet kunde linköpingsborna avnjuta skådespel av alla de slag i stadens Assemblée- och spektakelhus, som låg på S:t Larsgatan 26. Framemot sekelskiftet dömdes byggnaden ut som både obekväm och brandfarlig. En ny teater måste byggas. På våren 1902 bildades därför Linköpings teater AB, med några av Linköpings mest prominenta herrar och affärsmän bland intressenterna.
Staden skänkte en tomt vid den nyanlagda Vasavägen. Tomten låg ganska avsides, med leriga åkrar som närmaste grannar, men platsen skulle snart bli ståndsmässig vid den nya, pampiga avenyn, som utgick från stadens järnvägsstation.
Kungliga operans arkitekt
Till teaterns arkitekt valdes Axel Anderberg från Stockholm. Han var både välkänd och omdiskuterad och är upphovsman till flera andra teaterbyggnader – Kungliga operan och Oscarsteatern i Stockholm samt teaterhusen i Norrköping, Karlstad och Kristianstad. Bland hans andra verk kan nämnas Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm och den iögonenfallande S:t Johannes Kyrka i Malmö.
På teatern i Linköping syns Anderbergs förkärlek för barocka former, tolkade på hans eget vis. Här lever de i nära symbios med graciösa detaljer i tidstypisk jugendstil. Den invändiga utsmyckningen gjordes av Thorulf Jansson, som också hade dekorerat Stockholmsoperan.
Det tog bara ett drygt år att bygga den nya teatern och redan den 18 december 1903 gavs invigningsföreställningen. Det var det historiska stycket Bröllopet på Ulfåsa som framfördes av Hjalmar Selanders teatersällskap.
Tidig elektrifiering
En drivande person bakom teaterns tillkomst var den mångsidige affärsmannen Jonn O. Nilson. Under dessa år var han särskilt engagerad i elektrifieringen av industri och bostäder, och han drev flera av de allra första kraftstationerna vid vattendragen runt Linköping.
Just vid tiden för teaterns uppförande kunde Jonn O. Nilsons elbolag börja erbjuda elektricitet åt offentliga byggnader och privata hem i Linköping. Teatern blev en av de första byggnader som elektrifierades. Vid invigningen kunde publiken därför beundra den nya belysningen med inte mindre än 600 elektriska ljuspunkter.
En annan nymodighet som väckte uppmärksamhet var det praktiska centralvärmesystemet. Teatern var överlag en modern byggnad och inte minst hade byggherrarna lagt sig vinn om brandsäkerheten.
Kringresande teatersällskap
Under teaterns första decennier var det kringresande teatersällskap som stod för föreställningarna. Konkurrensen från biograferna blev svår från 1920-talet och antalet föreställningar minskade efter hand. Under 1930- och 1940-talen övertog Riksteatern allt mer av verksamheten, och 1947 köpte Linköpings stad teatern från teaterbolaget. Samma år bildades Norrköping-Linköpings Stadsteater.
Åren som följde blev framgångsrika för Linköpings och Norrköpings gemensamma stadsteater, med gott publikintresse och många kända aktörer på tiljorna. 1951 gästregisserade Ingmar Bergman pjäsen Den tatuerade rosen av Tennessee Williams. Den fasta ensemblen räknade in skickliga skådespelare som Max von Sydow, Margaretha Krook och Keve Hjelm, och bland gästande skådepelare märktes Inga Tidblad och Jarl Kulle.
Idag är det Östgötateatern som oftast spelar på Linköpings teater. Den 15 juni köpte LKF teaterbyggnaden av Linköpings kommun.
Några källor:
Kommunalt sekel, Bengt Lundberg och Börje Nordström, Linköpings stad 1962
Linköpings historia, red. Sven Hellström, Linköpings stad 1978
Femtiotalets Linköping, Lars Nyström, Winberg bokförlag, 2002
116 hus i Linköping, Gunnar Elfström 2001
Östgötateatern